En spärr som säger nej
Äntligen har jag lyckats.
Jag har länge haft den spärren som gjort att jag inte vågat rida ut ensam med mitt lilla busfrö.
Jag har inte ridit ut ensam en ända gång på två år.
Och jag har nästan hatat mig själv för det.
Det är ju så jävla härligt?
Men idag ville jag verkligen att spärren skulle släppa.
Och det gjorde den.
Jag och Maclain red ut en härlig runda.
Det tog dock 20 minuter att bara komma ut ifrån gården. Men det är ju en annan historia ^^
Det blev även ett 10 minuters stopp på vägen.
Han är envis den där xD
Men jag vann varje gång ^^
Var faktiskt riktigt stolt över mig själv när vi kom tillbaka från rundan.
För ennu en spärr hade släppt.
Att galopera fritt på fältet.
Jag orkade inte vara någon fegis längre.
Så vi rusade över fältet på långa tyglar och allt.
Det gick riktigt fort på "hem vägen" då min prins var väldigt hungrig.^^
Men gud så härligt det var!
Jag både grät och skrattade på samma gång.
Helt underbart.
Jag har utvecklats så väldigt mycket med dig.
Kan knapps förstå det.
Du är guld värd.
Min flygande köttbulle!
eller nej...kanelbulle! <3
//FancyEkstedt♥
Kommentarer
Trackback
